Jag vid skylt med Eslöv och hastighetsskylt med 70.

Jag är ofta ute och cyklar när jag fotograferar. Den här bilden tog jag i början på juni 2020 då pandemin hade sitt grepp över världen.

Varför en presentation?
Ofta när jag klickar runt hos andra bloggare blir jag nyfiken på vilka de är. En del presenterar sig med namn och mycket annat medan andra är ganska anonyma. När jag började blogga – i februari 2005 – var jag mycket anonym, men har allt eftersom släppt anonymiteten. Tror att det i längden är det bästa; att vara öppen med vem man är. Så därför kommer lite fakta om mig, naturligtvis ur min synvinkel. Är du nyfiken på mer, hör av dig, så kanske jag berättar.

Korta råfakta
Född en kall januaridag 1957 som barn till finsk mamma och svensk pappa. Växte upp i Eslöv och var en orolig tonåring som dock kom rätt i livet igen och lyckades genomföra akademiska studier som den första i släkten. Det blev lärarjobb, biståndsarbete och några andra anställningar innan jag hamnade på mitt nuvarande arbete som kommunal tjänsteperson.

Platser i Sverige
Jag växte alltså upp i Eslöv där jag nu också bor sedan 1997. Men redan 1978 lämnade jag stan för Lund där jag läste in gymnasiets naturvetenskapliga linje. När det var klart gav jag mig iväg norrut – till Umeå – där jag efter fyra års studier blev adjunkt i matematik, fysik och geografi. Mitt första lärarjobb fick jag i Botkyrka, söder om Stockholm, där jag också bosatte mig. Efter ett par år fick jag tjänst som volontär i Nicaragua och som förberedelse inför arbetet pluggade jag ett halvår på Sandöskolan utanför Kramfors, en kort men intensiv tid.

Nicaragua
Redan innan jag gav mig iväg till Centralamerikas tropiska hetta hade jag börjat intressera mig för Latinamerika och pluggat spanska vid bl.a. universitetet i Stockholm. Detta var på 1980-talet då många latinamerikaner flydde till Sverige undan politisk förföljelse i sina hemländer och flera av dem blev – och är ännu – mina vänner. De tre år jag bodde i Nicaragua förändrade mig för alltid, även om jag har svårt för att sätta ord på precis vad som förändrats, men kanske en tendens att ifrågasätta mycket i vardagen. Ibland misstänker jag att min omgivning är lite trött på att jag så ofta refererar till Nicaragua, så jag försöker väl låta bli ibland när jag kommer ihåg det.

I Nicaragua hände också mycket på det privata planet. Jag träffade mannen som blev pappa till mina två pojkar, varav den äldsta föddes i Nicaragua. När den politiska situationen förändrades och vi inte längre kunde göra något vettigt arbete i landet återvände jag med man och en åttamånaders son till Europa och min mans hemby i norra Italien.

Italien
Jag var inte beredd på att det skulle bli så svårt att få arbete i Italien, utan trodde att en naturvetenskaplig lärarutbildning skulle vara värd mycket även där, men så var inte fallet. Trots allt hade jag tur och fick timanställning på den svenska utlandsskolan i Milano, där jag hade hand om den frivilliga undervisningen i svenska för de elever som gick i italienska, internationella eller amerikanska skolor. Dessutom handledde jag elever som studerade svenska gymnasielinjer på distans. Jag tror att jag faktiskt har undervisat i nästan alla skolämnen, utom engelska. Ett tag hade jag också vuxna italienska elever som ville lära sig svenska och italienska elever som ville bli bättre i matematik.

Tillbaka till ursprunget
I Italien föddes ytterligare en son, men äktenskapet knakade i fogarna och efter sju år separerade vi, jag flyttade med pojkarna tillbaka till min hemstad i Sverige och fick åter igen ställa om till en annan vardag, den som ensamstående, heltidsarbetande mamma, i ett land som hunnit förändras mycket under min tio år långa frånvaro. Det gick, men var inte alltid helt lätt.

Mina pojkar har gått i svensk grundskola men har nu båda två valt att bosätta sig hos sin pappa i Italien. Kontakterna mellan länderna har hela tiden varit täta och jag åker ganska ofta tillbaka. Relationerna med släkten där fungerar bra och jag känner mig alltid välkommen dit. Dessutom får jag ibland också besök av dem här i Sverige. Men visst känns det tomt här hemma utan pojkarna, liksom det alldeles säkert gjorde för min f.d. man när de bodde hos mig.

Framtiden?
Faktiskt börjar jag fundera lite på vad jag ska göra när det är dags att pensionera sig. Tanken på att bosätta sig i Italien igen lockar. Då får jag vara nära mina pojkar och eventuellt se dem bilda familj. Ja, och så kanske det blir några barnbarn också någon gång. Det låter väl som en bra ålderdom?

Vill du veta mer?
Om mina år i Nicaragua och Italien har jag skrivit på min gamla hemsida och där kan du bl.a. läsa alla brev jag skrev hem till mamma under de tre åren av omvälvande upplevelser i Nicaragua och lite om livet i Italien.

Min ursprungliga blogg, Sassas samlade svammel 3.0 ligger kvar men uppdateras inte längre. Mellan maj 2005 och september 2011 skrev jag nästan dagligen något där.

Min ”riktiga” fotoblogg ligger på Susannes foton.

En ny fotosida med enbart foton från min hemstad Eslöv startade jag i början av 2019. Den fylls sakta men säkert på med nya foton.

Vill du ha kontakt med mig, nås jag på info(a)susannehultman.se